Tibetansk spaniel

Den tibetanska spanieln är egentligen ingen spaniel. Den, liksom flera andra småhundar,
kallades felaktigt för spaniels förmodligen för att dvärgspaniels var så populära.

Tibet har i århundraden varit hemvist för flera, högt uppskattade raser. Däribland de stora
mastifferna som vaktade klostren, herdehunden tibetansk terrier och de två mindre hundarna
 lhasa apso och tibetansk spaniel. Den tibetanska spanieln var ett effektivt tjuvlarm där den satt
 högt uppe på klostermurarna och varnade för inkräktare, och den var också en skön
sängvärmare i de ofta kalla klostren. Den representerade också olika religiösa symboler.

Rasen blev inte speciellt populär den kom till Sverige på 1950-talet.  Jämförde man den med
pekingnese och japanese chin så var den alls inte lika elegant och temperamentet var inte
heller det allra bästa. Inte förrän på 1960-talet började rasen bli populär och i händerna på
duktiga uppfödare förbättrades både utseende och temperament för att numera vara en både
vacker och trevlig familjemedlem. I Finland var den under lång tid den största dvärghundsrasen.

Enligt standarden ska den tibetanska spanieln vara ca 25 cm hög och mankhöjden ska vara
något lägre än kroppslängden. Huvudet ska vara litet i förhållande till kroppen, det ska vara
 stolt buret och högt. Ett lätt men markerat stop och medellång, trubbig, nos med underbett.
Nosen ska vara väl utfylld utan rynkor. Rasen ska ha böjda framben, långa hartassar med
tofsar, moderat längd på pälsen förutom på svansen som ska ha en ordentlig plym och även en
”lejonman”, som är yvigast på hanarna. Ögonen ska vara mandelformade, uttrycket lite aplikt uppnosigt.

Idag är den tibetanska spanieln en härlig sällskapshund, livlig och alert, kelig och tillgiven
och lite ”full i sjutton”. Den älskar långa promenader och att ”vara med”. Den har behållit
både sin vaktinstinkt och sin självständighet, och trots att den kan vara både frihetsälskande
och envis, så är det en del av dess charm. Är den ”upptagen” med att undersöka något så får
man snällt vänta tills att den behagar komma, ungefär som en tax… ”kommer kallad men ej strax”…
De avskyr att smutsa ner sig och bli våta och de kan absolut inte låta bli att klättra
upp på varje stor sten de träffar på. De sitter också gärna på fönsterbrädan där hemma och
”håller vakt” – ju högre upp de kommer desto bättre. De flesta tibbar tycker mycket om (snälla) barn och de kommer också bra överens med katter och andra smådjur.